Jag har sedan VT  2009 rest runt i Västra Götaland och haft seminarium i Bilda´s regi i olika församlingar och samfund. En fråga som vi ställde oss där och som jag fortfarande ställer m ig

är: Dansens roll i Gudstjänsten.

Jag gick för några år sedan runt i de vackra ruinerna efter ett gammalt munkkloster. Där fanns ett helt rum som var avskilt för liturgisk dans. Man kunde alltså boka tid i dansrummet för att tillbe, likt Paulus i Filipperbrevet. En av de först utnämnda diakonerna enligt kapitel 6 i Apostlagärningarna är Prochoros vars namn betyder ”ledare för cirkeldanser”.

Det är sällan dans i den västerländska kyrkan. Det är sällan som hela församlingen dansar tillsammans. Det är allt för sällan. Dansen har reducerats till att ”dansgruppen” framför EN dans för oss och inte med oss. Varför? Jag är glad för dansgrupper men skulle vara gladare om församlingen var en dansande gemenskap. Både då koreograferad dans och fri spontan dans för att utrycka tillbedjan.

Den Hebreiska grundsynen på livet är att; Gud är hela livets Gud. Vad vi än gör så gör vi det med Gud. Han är närvarande, Gud har öppnat en väg genom Kristi kors och det behöver firas! Och just ordet fira skulle jag vilja ta fasta på.

Jag känner att jag måste vara lite arg här… Hoppas det är ok.

Vi säger att vi firar Gudstjänst. Men är det verkligen en fest att komma på vår Gudstjänst? Firar vi frälsningen när vi kommer samman? Det bör vi i biblisk mening göra varje gång vi möts.

Mitt första argument för dessa danstankar hämtar jag ifrån berättelsen om den förlorade sonen. (Egentligen handlar hela kapitlet om förlorat, funnet och firandet av fyndet, men nu läser vi bara vers 25)

Lukas evang, 15:25 ”Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans.” Hur hörde han dans? Vissa teologer säger att det var inhyrda dansare som hade bjällror runt fötterna vilket är ett bra, men inte tillräckligt svar. Det svar jag tänker mig när jag studerar texten är att detta måste varit en brakfest som hördes riktigt långt. Min nästa tanke blir då;

vad är hemmet i texten en metafor för? Jag gissar (studerar) mig till två svar:

1.  Himmelriket och den eviga festen/bröllopsmåltiden.

2.  Församlingsgemenskapen, dvs Gudstjänsten bör vara en fest som innehåller dans.

Det känns mer som att kyrkan är för nervös för att engagera sig. Att komfortzonen utmanas, och att min egen rädsla/fruktan för vad andra skall tycka om mig, blir ett hinder. Ett bra empl på detta är: Matteus evang, 11:16-17 ”Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.”

Jag hade en mycket märklig konversation med en kristen broder som högröd i ansiktet skrek: ”nu är det färdig-dansat i den här kyrkan.” Han hade just slängt ut dansfröken och två små sexåriga flickor på kyrktrappan. Det fanns ingen ingång för mig i samtalet och hans argumentation var uteslutande byggt på känslor, rädslor och fruktan för vad dansen skulle kunna leda till. Det finns återigen för lite undervisning om vilken välsignelse dansen medför i varje troendes personliga utryck av sorg eller glädje, tacksamhet och tillbedjan, tvivel och tröst.

Saligprisningar

Lukas evang 6:20-23 ”Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. ”

De fyra ledstjärnorna när jag läser den här texten är: salig, skratta, glädje, grundtextordet är att dans av fröjd innebär – Absurt lycklig. Texten berättar för dom som sörjer att dom kan vara galet glada, fattiga, hungrar, gråter, hatade, bortstötta, smädade, eller avskydda. Frågan direkt blir ju då varför? Inga av dessa ord stämmer ju in på dans och glädje. Men meningen ”på samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna…” vittar om varför. Den säger oss att vi är i gott sällskap när vi dansar tillsammans med Kristus och profeterna.

Dansade Jesus?

Lukas evang 10:21 ”I samma stund fylldes han med jublande glädje genom den heliga anden och sade: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt.”

Den världsledande teologen Leon Morris säger just om orden: Jublande glädje, att det är en: alldeles för färglös översättning. ”Uttryck för stark glädje, fröjd och att hoppa och ropa. Det gäller alltså här en andlig glädje, en jublande, salig upphöjelse, en hänförelse och en helig hänryckning.” Jesu är inte happyclappy. Han är genuint överlycklig i Gud. Det är i grundtexten helt tydligt att Jesus dansar här.

Olika översättningar på just detta bibelställe: ”Sprudlande glädje.” Moffatt, ”Jublade Han av fröjd i den helige Ande.” Hedegård, ”Fröjdade Han sig högeligen ii den helige Ande.” ”Åkesson, Uppfylldes Han av fröjd genom den helige Ande.” 1917.

Bibelns bild av dans som utryck för sorg, saknad, smärta och tro verkar var långt borta från den västerländskakyrkan idag. Nu måste jag få lyfta in en långt citat av min vän Jenny Sandgren som är danspedagog och som jobbar på Bilda. Hon kommenterar min förra mening med orden ”Här snuddar du vid det som kanske jag själv upplever så genomgående med dans – att den är ett forum att utrycka HELA livet med. Den är en underbar konstform som låter utövaren uppleva känslor i både kropp, själ och ande. Den har både en terapeutisk, läkande, stridande, kommunicerande, estetisk förmåga och tack vare att den använder kroppen som instrument kan åskådaren ta in dansen både genom synen och kroppen (vi speglar varandra och ”känner” varandras kroppshållning…) och detta är väldigt påverkande – jag tror det är därför många inom kyrkan fortfarande är rädda för dans – den berör på så många plan.”

Här kommer några fina bilelord om just dans:

Psalm 87:6-7 ”Herren skriver i listan över folken:  ”Alla är de födda här.” Överallt sång och dans, alla besjunger dig.”

Psalm 149:2-6 ”Israel skall glädjas över sin skapare, Sions folk skall jubla över sin konung. Med dans skall de prisa Hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga Hans lov. Ty Herren älskar sitt folk och skänker de maktlösa seger. I triumf skall de trogna jubla och höja glädjerop om natten. Ur deras strupar stiger lovsång till Gud, i deras hand är ett skarpslipat svärd.”

Psalm 1501-6 ”Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans höga himmel. Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. Prisa honom med hornstötar, prisa honom med harpa och lyra, prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt, prisa honom med klingande cymbaler, prisa honom med jublande cymbaler. Allt som lever och andas skall prisa Herren. Halleluja!”

2 Moseboken 15:20 ”Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.”

Jesaja 31:4 ”Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.  Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen.”

Jesaja 31:13 ”Då skall flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas. Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.”

Jag var St. Petersburg och spelade trummor på en lovsångskonferens och kunde från min plats på scenen se en tjej som dansade längst bak på läktaren varje möte, hela helgen och till alla sånger. Det var med energi, passion och full inlevelse i varje rörelse och danssteg. Det såg på gränsen till farligt ut för de som stod i närheten, dom hade kunnat få ”en arm i sidan” eller ”ett finger i ögat” men det gick bra… Sista mötet på söndagens eftermiddag kom hon fram för förbön och hade med sig en tolk vilket jag inte fann så märkligt eftersom hon var ryska och jag bara pratade engelska. Men jag förstod att hennes tolk var en teckentolk och hon själv var helt döv! Hon hade dansat t ill basreflexerna

i golvet hela helgen! Jag kände mig mycket liten inför det faktum att hon gensvarat så hängivet och passionerat, och nu sökte förbön av mig. Jag hade nog önskat förbön av henne för att få del av den passion hon bar på…

En av mina största favoriter på lovsångsscenen är Kung David, som bryr sig mer om Herren härlighet och firande av Herrens närvaro än om att han egen värdighet fick sig en törn för att alla såg att han dansade loss… en utmaning för alla pastorer… Och ett gott exempel för nästa Jesusmarch. Ett sambatåg kanske?

2 Samuelsboken 6:12 ”Man berättade för kung David att Herren hade välsignat Oved-Edoms familj och allt som tillhörde honom för Guds arks skull. Då gick David dit och lät föra upp Guds ark i festtåg från Oved-Edoms hus till Davids stad. När de som bar Herrens ark hade gått sex steg framåt offrade David en tjur och en gödkalv, och klädd i linne-efod dansade han sedan med liv och lust inför Herren. David och hela Israel förde så upp Herrens ark under jubelrop och fanfarer. Då Herrens ark kom in i Davids stad stod Sauls dotter Mikal och tittade ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa inför Herren kände hon förakt för honom.”

Den Norska översättningen av detta bibelställe säger: Att ”David och Israelsbarn lekte inför Herrens ansikte” en än mer provocerande men inspirerande tanke.

Hur skall vi nordbor våga hänge oss på ett naturligt passionerat sätt med hela vår varelse?

Vi ber:

Gode Gud, hjälp oss alla att dansa med David, Miriam, Änglarna, De heliga i alla de tider fräls oss från människofruktan så att vi inte står och föraktar friheten som Mikal gjorde. Herre Du måste gripa in! Amen.

Känn er fria att lämna kommentarer!